En hörnpelare i Australiens fårindustri.

De är Australiens vanligaste vallhundar och de kallas Working Kelpies.

Trots all rationalisering och mekanisering är Australien av i dag lika beroende som någonsin av sina vallhundar. I takt med landsbygdens avfolkning och stegringen av lönekostnaderna har behovet av en effektivare djurhantering ökat, och därvid är Working Kelpien till ovärderlig hjälp.

Skotska vallhundar rasens anfäder

Working Kelpien härstammar från vallhundar som de skotska immigranterna började importera från sina hemtrakter importera från sina hemtrakter under första hälften av 1800-talet.
På den tiden varierade vallhundstammarna i England och Skottland från dt ena distriktet till det andra, och därför var det en ganska heterogen samling hundar som kom till Australien. Det enda gemensamma var att alla kallades för "collies".

Familjen Robertson tillhör de tidigaste skotska immigranter som haft att göra med de linjer som kom att utgöra grunden till Working Kelpien.
George Robertson kom till Australien i slutet av 1830-talet och arbetade hos släktingar tills han 1643 köpte Warrock station utanför Casterton i västra Victoria, där han byggde upp en stor djurbesättning.
Warrock räknas som Kelpierasens födelseort, eftersom den första "Kelpie" föddes där.

J.D "Jack Gleeson arbetade under de första åren av 1770-talet Donrobin station som låg i närheten av Warrock.
Han blev betagen av en tikvalp av George Robertsons uppfödning efter två black-and-tan-färgade föräldrar, som denne importerat från Skottland.
Men Robertson hade som princip att inte sälja några tikvalpar, så han gav valpen till sin brorson, som också först vägrade sälja valpen av rädsla för vad farbrodern skulle säga.
Till slut lyckades dock Gleeson övertala honom att byta den mot en "stock hosrse" (Australiens motsvarighet till Amerkas Quarter Horse), men bytet fick ske i hemlighet nattetid.

Gleeson döpte valpen till Kelpie, vilket är ett gaeliskt ord som betyder vattenande (en ondskefull ande som hemsöker vadställena i skepnad av en häst, (bäckahäst.)
Hon blev så småningom känd som Gleeson´s Kelpie eller Old Kelpie.

Kort efter detta lämnade Gleeson området och begav sig norrut till New South Wales.
På vägen besökte han sin vän Mark Tully, som var en stor beundrare av de collies som uppfötts av familjen Rutherford. De härstammade från så kallade North County Collies, d v s hundar från gränstrakterna mellan England och Skottland, alltså just de trakter som senare givit namn åt bordercollie rasen.
Mark skänkte sin vän Moss, en svart hanhund av Rutherfords uppfödning efter Yarrawonga Clyde undan Rutherford Lassie.

Moss parades två gånger med Kelpie och den första kullen föddes c:a 1873.

Ungefär vid den här tiden importerades för Gilbert C. Eliots räkning ett par black-and-tan färgade collies vid namn Brutus och Jenny.
De parades under båtresan och valpade kort efter ankomsten. En av valparna vid namn Caesar blev sedan far till Kelpies nästa kull som föddes c:a 1875.
En black-and-tan tikvalp ur denna kull sänktes till S.T.W. King, som döpte henne till Kelpie efter modern.
Hon imponerade stort på den första vallhundstävlingen i NSW år 1872 (året för det första engelska provet i Wales).
Det blev stor efterfrågan på hennes avkomma, som först kallade "Kelpies Pups" (Kelpies valpar), men så småningom bara Kelpies.

Working Kelpien har alltså utvecklats ur tre blodslinjer:
Elliots & Allens importerade par Brutus och Jenny, George Robertsons importerade par som producerade Gleeson´s Kelpie och J. Rutherfords Yarrawonga Kelpies.

Namnet Kelpie kom alltså på 1870-talet att beteckna de linjer av working collies som hade sitt ursprung i Ardlethan-området i NSW, där de första uppfödarna verkade, men spred sig snart till alla hundar av liknande utseende.
När dessa hundar började ställas ut på hundutställningar gick de under beteckningen fårhundar eller collies.
Det var först efter sekelskiftet som man erbjöd klasser för 'kelpies' som en separat variant av collie.